Holodeck Four

När man har 345 “vänner” på Facebook och folk addar en för att man existerat i samma universum som dem, men tomheten inte försvinner… Då vet man. Vilka är dessa människor med en relation till mig där jag inte vet något? Vilka är dessa människor som lägger till mig för att dölja mig, för att inte låta mig ta del av deras liv?

Försvinner tomheten med dem? Eller tillför de mer tomhet genom att ge mig illusionen av att de finns där? Jag lägger inte längre till folk själv.
Jag väntar.

Jag finns här.
Om du vill.

Igår kväll var jag på min första fest på nästan fem år. Det var intressant, supertrevligt och awesome. Mycket pratande, om nothing, anything and everything. Jag är så glad att jag hittat de här människorna och så glad att jag fick en inbjudan. Jag känner mig out of place bland folk som eventuellt vill prata med mig, även om min huvudkänsla alltid är “jag tränger mig på, jag är för mycket, vem tror jag att jag är, men håll käften, ingen bryr sig vad du har att säga”.

Jag undrar varför folk tittar på mig. Vad menar de? Vad tänker de på? Jag vill inte tolka det som blickar säger och vet inte om man kan titta tillbaka och hur det tolkas. Men jag undrar.

Nu är det dagen efter och jag försöker hålla emot. Jag ska inte tro att man vill ha mig som vän för att vi pratat och jag skall inte tro att festsnack egentligen betyder något. Även om jag vill. När jag skriver det här är jag faktiskt glad. Hög på känslan av att vara med. Att någon skulle tycka om mig.