Holodeck Four

Archive for July, 2010

Jag är den som är den.

leave a comment

Ni vet den där personen, den pinsamma personen i er umgängeskrets som aldrig kan låta bli, alltid lägger sig i och aldrig håller käften? Det är jag. Jag är den som är den. Eller, i de flesta fall, den som startar “krig” i era Facebook-kommentarer. Jag försöker faktiskt lägga band på mig, men ibland kan jag bara inte. Jag menar, jag kan parta med främlingar på busshållplatser, eller i butiker och jag råkar höra dem diskutera något jag har koll på.

Jag är besserwissern som smyger i natten. Feministen som kommenterar era könsseparatistiska skitsaker och ateisten som verkligen försöker lägga band på sig när alla pratar om gud.

Förlåt.

Written by corpset

July 20th, 2010 at 9:13 am

Posted in Uncategorized

Att vara vänner.

7 comments

Jag tycker begreppet “vänner” är urvattnat. Speciellt på internet. Jag vet inte när urvattningen började, men rent spontant så känns det som att den började när communities blev stora. Skunk, StajlPlejs, LunarStorm… och så vidare. Men urvattningen har blivit värre och värre. På LunarStorm så kunde man lägga till någon som “Bekant”, “Skolkamrat” och liknande, och det kändes inte lika påträngande när någon faktiskt lade till en som “Skolkamrat” om man varit just skolkamrater. Men med Facebook har det blivit skevt på ett mycket större sätt.

Internet i sig, med bloggar och dagböcker gör att åtminstone jag känner en slags falsk intimitet till människor jag inte känner. Jag sitter på min sida av skärmen och läser detaljer om deras privata liv, hur det går för dem på jobbet, födelsedagar, livsbeslut och någon gång ibland så kommenterar jag. Men att läsa information som de delar med sig av betyder inte att jag känner dem på riktigt, även om det kan kännas som det. Jag känner mig lite som en stalker ibland, eftersom mina kommentarer kan ta sig en familjär ton, och jag har inte ännu lärt mig att aktivera filtret som man bör ha för att inte skriva personligt till människor man inte riktigt känner.

Jag gjorde samma misstag som många andra när jag startade med FaceBook. Jag lade till folk som vänner, utan att faktiskt tänka om vi var vänner… vilket borde varit väldigt lätt för mig, eftersom jag tror inte jag har några vänner. Jag har bekanta och folk jag känner, men jag tror inte de kan kallas vänner. Jag kan räkna på ena handens fingrar senaste gången någon ringde mig eller besökte mig, eller ens skickade ett SMS, ett e-mail eller ett meddelande via en chatklient, och då kommer jag ha fingrar över.

Jag är kanske sen i utvecklingen av theory of mind, men det är inte alls för många år sen som jag upptäckte att jag inte känner människor. Att slentrianmässigt lägga till någon som skolkamrat, vad betyder det? V umgicks aldrig på fritiden, vi umgicks bara under skoltid, och knappt då. Jag känner till personen, och vi har tillbringat år tillsammans (visserligen av tvång), men jag kände ändå att jag kunde lägga till dem som vän. Men inte längre.

En del personer på min vännerlista är bekanta som jag ser upp till, människor jag skulle vilja vara vän med eller helt enkelt människor jag vill känna bättre. En del är människor som jag såg som vänner, men som “försvunnit”. Vi har haft gemensamma upplevelser, men det börjar bli så länge sen att det inte ens duger som band längre. Att prata om vad vi gjorde för tio år sen kan vara roligt, men vänskap kan inte byggas på nostalgi. Det krävs nya upplevelser, nya känslor och tyvärr kommer det inga.

Den här posten har varit på gång länge, men den senaste veckan har den varit än mer aktuell. Jag ser statusuppdateringar i min Facebookfeed, och jag klickar på dem för att “gilla” eller för att kommentera, eller helt enkelt för att bara höra av mig och då upptäcker jag att jag inte kan. Jag får inte läsa eller posta på deras Wall, jag får inte kommentera deras länkar, men jag får se dem i feeden. På något sätt känner jag mig besviken (och det troligen pga den falska intimitetskänslan). Jag ser inte meningen med att ha mig på någon vännerlista om jag inte kan kommunicera med dem. Jag har nu bett folk att plocka bort mig, och det kommer göra mig ledsen, för jag tror många som försvinner är såna som jag har en ensidig vänskap med. Jag har “vän”-känslor för dem, men de är inte besvarade och jag är inget mer än en bekantskapsblipp bland hundratals andra bekantskapsblippar.

Ibland känner jag mig rätt patetisk, och jag förstår vad en internetbekantskap sa till mig.

“If I quit playing this game tomorrow, I would maybe miss you guys for a day, but after that, I would go back to my real friends and never really think about you ever again”.

Written by corpset

July 16th, 2010 at 7:26 pm

Posted in Uncategorized