Holodeck Four

Jag har bizarra fantasier om att bo i ett kollektivhus. Jag tänker mig ett större hus med möjlighet till egna lägenheter, men samtidigt allmänna ytor, som kök, matsal, bibliotek, tv-rum, lekrum och sånt. Möjligheten att vara social, möjligheten att stänga om sig när man inte orkar. Jag surfar runt på kollektivhus-sajter och blir irriterad över att det inte finns några i närheten där jag bor. Det är svårare att bara börja bo i kollektiv när man är gift och har barn också, det är inte direkt det ultimata.

En bekant verkar nyss ha fått en kollektivkompis och jag är lite smått avundsjuk på gemenskapen. Jag har bott i ett nästan-kollektiv en gång. Det var när jag bodde på hotellet i Västertorp. Jag hyrde ett litet hotellrum av en som hade hyrt en hel “vinge” på hotellet. Vi delade kök, duschar,  toalett/tvätt och TV-rum. Man lärde känna alla möjliga människor och hade gott om tid att irritera sig på att kastrullerna vandrade iväg. Jag var nästan aldrig hemma dock, då jag var på jobbet eller ute med kompisar.  Flyttade därifrån i början på min downward spiral, och saknar det fortfarande.

Mitt i hemlösheten så öppnade en plats upp i ett kollektiv med mina fd vänner. Jag hoppades på att få det rummet eftersom jag var hemlös, men det gick till en annan i vänkretsen. Man kunde se skillnad på vänskapen mellan dem som bodde i kollektivet och de som inte gjorde det. Nästa boendesituation var på soffan hemma hos J i Bayside, New York. jag ahde min laptop och min väska och bodde på hans soffa i nästan tre månader. Vi letade hus, skrev på kontrakt, men sen kom ångern. Bayonne, New Jersey var väl ingen större hit…

Sen var det jag och M som bodde ihop i en minimal etta i Hässelby. Jag sov i sängen, han sov i bäddsoffan och allt gick åt helvete. Man kan INTE bo så nära någon som har känslor för en. Nästa bostad var jag som inneboende hos en IRC-bekant i en hoarder-situation. Inneboende är inte så mycket kollektiv. Vi hade roliga sunk-fester dock…

Mitt i kollektivfantasierna så finns det fantasier om att bo på landet och vara självförsörjande. Leva på det man odlar och de djur man tar hand om. Att ha höns. Idka byteshandel med andra gårdar. Arbete mot mat, mat mot arbete. En stor anlednign till att jag avgudar Hugh Fearnley-Whittingstall. Jag är dock lite realist och inser att jag inte skulle orka med det hårda arbetet och aldrig skulle klara av slakten.

Men drömma går ju.

Yes, I am blind
No, I can’t see
The good things
Just the bad things, oh…

Yes, I am blind
No, I can’t see
There must be something
Horribly wrong with me…

Det är fullt möjligt att vara cynisk och naiv samtidigt. Jag tror gott om de individuella människorna jag möter, samtidigt som jag misstror massan. Jag är en pessimist och lever mitt liv genom att förvänta mig det värsta. Det är helt enkelt bättre att bli glatt överraskad än ständigt besviken. Ingen startar sitt liv med den här attityden, men man lär sig med tiden vad som får en att ta sig genom the hard times. Genom att vara så social inept som jag är så är det bättre, lättare och enklare att utgå från att ingen vill träffa mig.

Jag har aktiverat mig nu. Jag har börjat gå på roller derby och jag har varit på en Buffyträff med några av tjejerna från Proud Nerdy Geekgirls. I flera dagar så målade jag upp olika scenarion för hur allt skulle crash and burn, min vanliga ritual för att sänka förväntningarna. Ibland slår det dock över och jag väljer att inte gå. Efteråt, även om det gick bra och jag hade jättekul så ältar jag saker som hänt, hur jag betedde mig och vad jag sade. Stannade jag för länge? Pratade jag för mycket? Är jag en enorm narcissist som tror att folk bryr sig om vad jag gör eller säger? Tror jag att jag betyder något?

Jag kanske bara är the poster child för någon som inte träffar människor och därför är socialt inkompetent beyond rescue. Jag plågar mig själv med TV-serier om människor som är värre. “Peep Show”, “The Office” (UK) och andra obekväma serier, där man sitter med en kudde över ansiktet eller helt enkelt måste stänga av.

Sista Mannen På Jorden – Luft