Gah.
Jag känner mig utanför. Några nyligen bekanta samlas just nu (när detta skrivs) för att göra en gemensam aktivitet och jag är inte inbjuden. Jag vet om det för det har pratats om aktiviteten när jag var med, och jag har sett andra från samma bekantskapskrets bli inbjudna. Ja, jag vet. Jag är ny, jag känner dem inte så bra, men det känns. Jag känner mig ratad och oviktig helt enkelt.
Det spär på känslan av att vara utanför och oönskad och jag känner mig som det enda barnet i klassen som inte blir bjuden på kalaset. Jag känner att jag inte villa dyka upp nästa gång vi skall träffas “officiellt”, men jag kommer gå ändå. Keeping up appearances. Låtsas som ingenting, men låta det gnaga sönder mig.
Nothing I can do that I have not done.
No words I can say. No truth left that I can see.
So must I let this end so everything falls apart.
Before I live the life as I have always done.Tell me what to do so I do nothing wrong.
Something I can hope for. Something real that I can see.
So nothing falls apart. So that it does not end.
I cannot return. I can’t start again.