holodeckfour

Fight

corpset — Sun, 01 Jan 2012 11:44:47 +0000

Sometimes there’s nothing to feel
Sometimes there’s nothing to hold
Sometimes there’s no time to run away
Sometimes you just feel so old
The times it hurts when you cry
The times it hurts just to breathe
And then it all seems like there’s no-one left
And all you want is to sleep

Fight fight fight
Just push it away
Fight fight fight
Just push until it breaks

…

corpset — Fri, 05 Nov 2010 09:12:21 +0000

…

Questions.

corpset — Wed, 03 Nov 2010 11:58:06 +0000

Here’s what I don’t understand:

What is it about men of the past (and in some cases now), or maybe the psychology of men, that should you put a woman in an equal position as a man THE WORLD WILL SURELY END? Are they really that naturally insecure that they can’t even be satisfied with the “scientific studies” that “prove” women’s inferiority to men, with all of that woman’s property and children automatically belonging to him by law, and with women being unable to hold any kind of work other than nursing and teaching?

What I’m saying is, what is it about men that their sense of self and masculinity is that fucking delicate, that if they are not utterly stomping on the other sex’s (or color’s) rights, they suddenly become flaccid and useless sulking puddles of humans? Why did they feel that horrible about themselves even with the entire culture and history of the world shoring them up?

Seriously, what the fuck?

allenizabeth på reddit

En del av sammanhanget.

corpset — Sun, 31 Oct 2010 13:36:04 +0000

Men nu är är det bara så
Att jag orkar inte göra så
Antingen så vill du träffa mig eller så vill du det inte

Vill du det inte så går jag nog heligt ur det
När man var liten föll man jämt
Men nu ska det vara så jävla hemskt

Så fastän du kanske bara säger ja för att vara snäll
Får jag träffa dig ikväll?

***

You said I was a hole of desperate need
And no love in the world
Not even yours
Could satisfy me

That’s when the troubles began
Disasters came
One by one I nearly drowned
In that summer rain

Fall like a wave
Against a rock
Leave with a rush
Or get crushed
You never know
Until after the shock
When you wake up
What’s broken what’s not

***

Hur man vet.

corpset — Sat, 30 Oct 2010 13:15:27 +0000

När man har 345 “vänner” på Facebook och folk addar en för att man existerat i samma universum som dem, men tomheten inte försvinner… Då vet man. Vilka är dessa människor med en relation till mig där jag inte vet något? Vilka är dessa människor som lägger till mig för att dölja mig, för att inte låta mig ta del av deras liv?

Försvinner tomheten med dem? Eller tillför de mer tomhet genom att ge mig illusionen av att de finns där? Jag lägger inte längre till folk själv.
Jag väntar.

Jag finns här.
Om du vill.

The lost art of conversation

corpset — Sat, 30 Oct 2010 11:51:10 +0000

Igår kväll var jag på min första fest på nästan fem år. Det var intressant, supertrevligt och awesome. Mycket pratande, om nothing, anything and everything. Jag är så glad att jag hittat de här människorna och så glad att jag fick en inbjudan. Jag känner mig out of place bland folk som eventuellt vill prata med mig, även om min huvudkänsla alltid är “jag tränger mig på, jag är för mycket, vem tror jag att jag är, men håll käften, ingen bryr sig vad du har att säga”.

Jag undrar varför folk tittar på mig. Vad menar de? Vad tänker de på? Jag vill inte tolka det som blickar säger och vet inte om man kan titta tillbaka och hur det tolkas. Men jag undrar.

Nu är det dagen efter och jag försöker hålla emot. Jag ska inte tro att man vill ha mig som vän för att vi pratat och jag skall inte tro att festsnack egentligen betyder något. Även om jag vill. När jag skriver det här är jag faktiskt glad. Hög på känslan av att vara med. Att någon skulle tycka om mig.

Utanförskapet

corpset — Thu, 07 Oct 2010 17:21:45 +0000

Gah.

Jag känner mig utanför. Några nyligen bekanta samlas just nu (när detta skrivs) för att göra en gemensam aktivitet och jag är inte inbjuden. Jag vet om det för det har pratats om aktiviteten när jag var med, och jag har sett andra från samma bekantskapskrets bli inbjudna. Ja, jag vet. Jag är ny, jag känner dem inte så bra, men det känns. Jag känner mig ratad och oviktig helt enkelt.

Det spär på känslan av att vara utanför och oönskad och jag känner mig som det enda barnet i klassen som inte blir bjuden på kalaset. Jag känner att jag inte villa dyka upp nästa gång vi skall träffas “officiellt”, men jag kommer gå ändå. Keeping up appearances. Låtsas som ingenting, men låta det gnaga sönder mig.

Nothing I can do that I have not done.
No words I can say. No truth left that I can see.
So must I let this end so everything falls apart.
Before I live the life as I have always done.

Tell me what to do so I do nothing wrong.
Something I can hope for. Something real that I can see.
So nothing falls apart. So that it does not end.
I cannot return. I can’t start again.

Det kollektiva och återgången.

corpset — Wed, 06 Oct 2010 08:56:51 +0000

Jag har bizarra fantasier om att bo i ett kollektivhus. Jag tänker mig ett större hus med möjlighet till egna lägenheter, men samtidigt allmänna ytor, som kök, matsal, bibliotek, tv-rum, lekrum och sånt. Möjligheten att vara social, möjligheten att stänga om sig när man inte orkar. Jag surfar runt på kollektivhus-sajter och blir irriterad över att det inte finns några i närheten där jag bor. Det är svårare att bara börja bo i kollektiv när man är gift och har barn också, det är inte direkt det ultimata.

En bekant verkar nyss ha fått en kollektivkompis och jag är lite smått avundsjuk på gemenskapen. Jag har bott i ett nästan-kollektiv en gång. Det var när jag bodde på hotellet i Västertorp. Jag hyrde ett litet hotellrum av en som hade hyrt en hel “vinge” på hotellet. Vi delade kök, duschar, toalett/tvätt och TV-rum. Man lärde känna alla möjliga människor och hade gott om tid att irritera sig på att kastrullerna vandrade iväg. Jag var nästan aldrig hemma dock, då jag var på jobbet eller ute med kompisar. Flyttade därifrån i början på min downward spiral, och saknar det fortfarande.

Mitt i hemlösheten så öppnade en plats upp i ett kollektiv med mina fd vänner. Jag hoppades på att få det rummet eftersom jag var hemlös, men det gick till en annan i vänkretsen. Man kunde se skillnad på vänskapen mellan dem som bodde i kollektivet och de som inte gjorde det. Nästa boendesituation var på soffan hemma hos J i Bayside, New York. jag ahde min laptop och min väska och bodde på hans soffa i nästan tre månader. Vi letade hus, skrev på kontrakt, men sen kom ångern. Bayonne, New Jersey var väl ingen större hit…

Sen var det jag och M som bodde ihop i en minimal etta i Hässelby. Jag sov i sängen, han sov i bäddsoffan och allt gick åt helvete. Man kan INTE bo så nära någon som har känslor för en. Nästa bostad var jag som inneboende hos en IRC-bekant i en hoarder-situation. Inneboende är inte så mycket kollektiv. Vi hade roliga sunk-fester dock…

Mitt i kollektivfantasierna så finns det fantasier om att bo på landet och vara självförsörjande. Leva på det man odlar och de djur man tar hand om. Att ha höns. Idka byteshandel med andra gårdar. Arbete mot mat, mat mot arbete. En stor anlednign till att jag avgudar Hugh Fearnley-Whittingstall. Jag är dock lite realist och inser att jag inte skulle orka med det hårda arbetet och aldrig skulle klara av slakten.

Men drömma går ju.

Cynisk och naiv, med skämskudde i hand.

corpset — Wed, 06 Oct 2010 08:24:26 +0000

Yes, I am blind
No, I can’t see
The good things
Just the bad things, oh…

Yes, I am blind
No, I can’t see
There must be something
Horribly wrong with me…

Det är fullt möjligt att vara cynisk och naiv samtidigt. Jag tror gott om de individuella människorna jag möter, samtidigt som jag misstror massan. Jag är en pessimist och lever mitt liv genom att förvänta mig det värsta. Det är helt enkelt bättre att bli glatt överraskad än ständigt besviken. Ingen startar sitt liv med den här attityden, men man lär sig med tiden vad som får en att ta sig genom the hard times. Genom att vara så social inept som jag är så är det bättre, lättare och enklare att utgå från att ingen vill träffa mig.

Jag har aktiverat mig nu. Jag har börjat gå på roller derby och jag har varit på en Buffyträff med några av tjejerna från Proud Nerdy Geekgirls. I flera dagar så målade jag upp olika scenarion för hur allt skulle crash and burn, min vanliga ritual för att sänka förväntningarna. Ibland slår det dock över och jag väljer att inte gå. Efteråt, även om det gick bra och jag hade jättekul så ältar jag saker som hänt, hur jag betedde mig och vad jag sade. Stannade jag för länge? Pratade jag för mycket? Är jag en enorm narcissist som tror att folk bryr sig om vad jag gör eller säger? Tror jag att jag betyder något?

Jag kanske bara är the poster child för någon som inte träffar människor och därför är socialt inkompetent beyond rescue. Jag plågar mig själv med TV-serier om människor som är värre. “Peep Show”, “The Office” (UK) och andra obekväma serier, där man sitter med en kudde över ansiktet eller helt enkelt måste stänga av.

Sista Mannen På Jorden – Luft

På åtta hjul.

corpset — Sun, 03 Oct 2010 15:56:15 +0000

Min plan att aktivera sig har fungerat. Idag var min andra träning med Ume Radical Rollers, Umeås eget roller derby-lag. Jag tycker det är jätteroligt, även om jag förmodligen ser helt galen ut. Svårt att hålla balansen, och jag har ju ingen styrka någonstans, totalt otränad som jag är. Jag har fått använda låneparet, ett par Riedell Volt, i size 8, men är helt klart sugen på att skaffa egna. Har surfat runt och blir helt virrig av alla saker, truckar, hjul, kulllager, skor och allt möjligt. Men, man lär väl sig med tiden. Köper ett par billiga för nybörjare och uppgraderar senare.

Eftersom jag och S turas om så kan jag inte åka hela tiden, så jag har fått klartecken på att införskaffa egna av maken. Det kan vara rätt skrämmande när man ser andra som är så mycket bättre på att åka, men jag hoppas att jag kommer få igång lite om jag har egna och kan träna hemma. Moonwalk med quadskates = awesome. Körde lite whip idag och det var kul, och jag älskar ju farten.

Nu hoppas jag bara att vi kan få nog med pengar så vi kan hyra lokal för inomhusträning, annars fryser vi snart ihjäl. Kom på stödfesten på verket, fredagen den 8/10!